”Jeanskyrkans församling” är ett undersökande socialt experiment, ett konstprojekt och en plattform för allt som jag har för mig.
I många år har jag fascinerats av religion och värdsåskådning, en filosofisk läggning har många gånger tagit mig ut på djupt vatten då jag försökt att analysera mig fram till huruvida det finns en gud eller inte, och i så fall vilken? och var kommer människan ifrån, och var tar rymden slut? Som konstnär har detta alltid genomsyrat det jag gör, i övre tonåren målade jag vansinnigt ångestladdade saker som penetrerade och navelskådade min egen osäkerhet. Här hade jag varit ett lätt offer för i princip vilken religion som helst, men så blev det inte.
Konsten har för mig alltid varit ett sätt att ställa saker på kant, för att på så vis kunna undersöka saker från ett annat oupptäckt håll, eller bara för att visa för folk att det finns andra sidor av saker och ting, att världen inte är så enkel som många tycks tro.
Existensiella frågor har alltid varit utgångspunkten för mitt arbete som konstnär, detta har lett till att jag har samlat på mig en uppsjö av fakta och fördomar om all världens religioner och deras åsikter om världen, vad jag har kommit fram till är att det inte är någon större skillnad på dem, de är alla samma gamla existensiella ångest, men i olika förpackningar. Vid den insikten började jag titta mer på förpackningarna än innehållet, vad är det som gör att folk fullständigt hänger sig åt en viss typ av förpackning, och vad är det som gör att så fruktansvärt många människor är fullständigt övertygade att just de har rätt?
jag snubblade in på personkult här, och insåg att allt detta kräver karismatiska ledare, vid det här laget blev jag en flitig läsare av skvallerpressen, Runar, Carola, Tom Cruise och Madonna var våra nya guddomar och Media var vår religion, mänskligheten strävar idag efter ouppnåeliga ideal som dessa våra nya guddomar representerar, eller får oss att tro att de gör, med medias hjälp är allt möjligt, detta magiska redskap som kan göra vad som helst till vad som helst. och denna idoldyrkan är så snarlik religiös besatthet att det knappast finns några tvivel om att om Hänt Extra hade funnits på Jesus tid hade de kunnat sälja många smaskiga lösnummer på alla hans ”skandaler”.
Frågeställning:
Vad är det som får folk att blint tro och lita på en person, att sprida budskapet vidare och starta en kedjereaktion av troende som snart kan liknas vid en masspsykos?
Hur bygger man en religion så solid att inget utrymme finns för tvivel, där varje fråga har ett svar som man förvissad om trygghet kan acceptera?
Dessa frågor försöker Jeanskyrkans församling besvara genom trial and error-metoden
Den första frågan är även ett påstående som jag åtmindstonde delvis kan punktera direkt, för denna masspsykos som personkult är har begränsningar då det ju faktiskt inte drabbar alla.
Den andra frågan haltar lite även den då ingen helig skrift är helt solid om man ska vara petimeter, Bibeln, Koranen, och alla andra religiösa publikationer vimlar av motsägelser och lösa ändar. De flesta hävdar bestämt för att ha ryggen fri att det handlar om HUR man läser skriften, och det kan jag sannerligen hålla med om , men åt andra hållet.
Även om dessa frågeställningar haltar får vi inte glömma att alla religioner önskar sig att vara helt solida, att bokstavligt alla skall följa just deras andlige förebild, och att deras heliga skrifter skall servera fullgoda svar på ALLT. utan tvivel.
Jeanskyrkans arbete blir sålunda att testa detta i den mån vi kan, jag har tagit på mig rollen som den andlige ledaren. Jag är själv en ganska slak figur vilket gör det extra intressant att försöka bygga en personkult kring mig. min naturliga karisma är väl sådär påtaglig, jag är socialt handikappad och en usel talare, vilket gör det till en stor utmaning att försöka få ikonstatus.
som med de flesta religioner krävs det tid och många människors inblandning för att det skall bli något, därför är jeanskyrkans motto att vi bygger religionen tillsammans.
Då trosuppfattningen i detta läge är otydlig och ytterst ”osolid” börjar vi med att bygga upp religionen som skalet på en lök, lager på lager av yttre attribut skall förhoppningsvis ta oss in till pudelns kärna så småningom och en solid tro på vad det nu kan tänkas bli, man vet ju själv hur det är när man är många kockar om soppan.
Församlingens existens skapar många olika läger, dels de som avfärdar den som nonsens, sen de som blir förbannade. den förbannade skaran kan delas upp i olika kategorier. först tar vi de religiösa. jag har blivit kallad hädisk och sparkats ut mycket abrupt ur religiösa sammanhang, sen de icke-troende, jag har på öppen gata blivit utskälld för att komma dragande med nån jävla religion och blivit hotad med polis, avslutningsvis har jag hört indignerade vrål om att gud är död och att jag är en tönt.
Jag förstår nu väldigt väl hur alla dessa missionärer har det i sitt enträgna arbete att sprida just sin tro, det blir en otroligt märklig alienation gentemot resten av samhället som troligtvis bara spär på tryggheten i den egna församlingen och den egna tron.
Sen har vi ju förstås de som går med i församlingen,
även de kan delas upp i olika läger, först har vi de som tycker att det är roligt, ja rent av tokroligt i vissa fall, sen har vi de som tar det på allvar, men uppskattar humor. jag drar mig till minnes en ganska hetsig ordväxling mellan två församlingsmedlemmar om huruvida det hela var på skoj eller på allvar, jag tror ingen av dom vann diskussionen, men förhoppningsvis blev de båda lite klokare av den.
Så hur kommer Jeansen in i bilden?
Nån stans måste man ju börja om man skall bygga en religion från grunden, och mycket lägligt gick mina tankar mycket kring Jeans under flera år innan jag satte igång, nämligen har jag ett mycket nära förhållande till mina jeans, de blir älsklingar, och jag bär dem dag ut och dag in tills de är så tunnslitna och trasiga att de är omöjliga att laga längre, vid de laget har jag utvecklat ett så kärleksfullt förhållande till dem att det är helt omöjligt för mig att kasta dem, därför har jag under säkert ett årtionde samlat på mig en ansenlig trave så luggslitna jeans att det aldrig kommer att bli tal om att använda dem igen.
Jag funderade mycket kring hur man skulle kunna ge dem ett värdigt slut och bestämde mig till slut för att de skulle begravas, jag insåg också att det säkert finns andra människor med detta behov och började att spåna, först insåg jag att det krävdes en kyrkogård för att begrava dem, sen insåg jag att en kyrkogård kräver en kyrka, sen insåg jag att en kyrka behöver en religion, och vips föll alla pusselbitar på plats,
Vi tror på Jeans!
Eskil Thomsen
jeanspastorn@gmail.com
